döden, att vara patient och dåliga föreställningar.

När en patient dör på avdelningen sker en hel del. man ska svepa personen i lakan, man ska tvätta dem, man lägger fram blommor och ljus i deras ära. en kurator kommer och möter de närstående innan de kör i väg med den till bårhuset. hur absurt är inte det... man är levande sen försvinner man och så körs man på bår till ett frysrum...

Tänker mycket på döden och på de som jag varit nära i mitt liv som gått bort för tidigt. Det är både ansträngande och fint på något sätt, att jag får möjlighet att hjälpa och vårda pat. som har liknande problematik, eftersom jag inte kunnat hjälpa de som stått mig nära.

Har fått pröva att vara patient själv. Har ju en ämnesomsättningssjukdom (MSUD), så jag skickas på kontroll någon gång per år för att kolla mina värden. Inför kontrollen så måste jag ta en hel del prover som ni ser här nedan (kolla alla kryss!!!). det var roligt för jag observerade så himla mycket hur personen som stack gick till väga, och vet ni vad?! den kände på stickstället efter att den hade spritat! det får man ej göra (det är inte det att det finns så jättestor risk för infektion, men det kanske kan ge fel värden?!). Gäller att hålla sig på tå hörni!

Jag och Maja var även på teater häromdagen, på Hipp (malmö stadsteater). En gay föreställning som heter Angels in America. var jättetaggad pga hur många gay föreställningar ser man egentligen? Men, till min stora besvikelse var det så_sjukt_tråkigt. så himla synd. Alltså, jag menar manuset var så tråkigt och konstigt och platt, det var verkligen så att det kändes som att de läste rakt uppochned. Vanligtvis brukar jag känna NÅGOT när jag är på teater, empati eller förståelse, men alla karaktärer var as och jag kände noll. Sjukt synd.

vi var cute iaf. Ok, puss